Sverige gör mig som kvinna rädd. 

 

Visst jag är rädd för våldtäktsmän och mördare ute när det är mörkt och jag går ensam, det är vad som kallas för "naturligt" här, men det är bara fas ett i min rädsla. 

 

Om vi leker med tanken att jag blir våldtagen på en plats jag vistas ofta på kanske på väg hem eller till en kompis jag ofta är hos (inte en kul tanke att leka med men nu är det ett nödvändigt exempel) och självklart blir jag extremt rädd och förvirrad (för att se lätt på saken).

 

Jag försöker skrika på hjälp. Jag skriker nej tills min hals svullnar. Jag vill inte. Enkelt. Eller?

 

Jag är inte den personen som är tyst och låter saker passera så jag anmäler brottet med hjälp och stöd från min familj, för att prata om våldtäkter är inte heller den lättaste saken i världen men jag vill skapa rättvisa.

Vi säger att han hittas och vi båda sitter i samma rättsal där han ska bli dömd för sitt brott. Jag har efter månader av slit lyckats komma tillbaka lite i vardargen men jag är fortfarande skakad efter våldtäkten.

 

Nu kommer fas två i min rädlsa. Han går fri. 

 

Han kommer på någon ursäkt eller bortförklaring som rättfärdigade väldtäkten. För "boys will be boys" eller hur?

Min rädsla ligger nu på graden att han vet hur jag ser ut och kan säkert ta reda på vem jag är. Söker han hämnd för åtalet? Vill han skada mig igen? Var jag ett sånt lätt offer att han tänker försöka en gång till? Jag kan omöjligt veta.

 Han vet ju vart jag går eftersom våldtäkten hände någonstans där jag vistas ofta. Så rädlsan för med sig begränsningar till min annars vanliga vardag. 

 

Att veta att min rädlsa i fas två kunde stoppas men att ingen gör det, gör så ont inuti mig, och rädslan tar över hela min kropp tills jag knappt existerar längre.

 Jag tar livet av mig. Mina föräldrar hittar mig hängandes i mitten av mitt barndomsrum eller med sönderskurna armar och ben i badkaret. Dödad av rädlsan. Dödad av de som kunde stoppa det. 

 

Fas tre i min rädlsa är att detta kan bli verklighet för min bästa vän, syster eller dotter. 

 

Tänk såhär; du föder ett barn älskar det mer än vad ord kan beskriva. Du kan knappt släppa blicken från henne för enligt dig är hon den mest fantastiska varelsen på jorden. Hon kommer från dig och du ser henne växa varje år tills hon blir en stark och vuxen kvinna i sina första år av tonåren. Sen händer det otänkbara. Hon går igenom alla faser av rädlsa och allt du kan göra är att sakta se det hända. Sakta se henne brytas ner. Du kan inte hjälpa och hon tas ifrån dig. 

 

Dödad av rädlsan som våldtäktsmannen och staten skapade tillsammans.